Mitt humör åker verkligen berg o dal bana idag!
När jag vaknade bredvid Kathleen i morse var jag glad. Jag hade sovit så gott.
Jag pratade ut med Agneta och Johanna och det kändes bra.
Sen var jag med min kontaktperson Malin, vi var ute och handlade lite oså. Jag var helt speedad. Jag pratade så snabbt och så mycket så jag snubbla på orden och Malin fattade inte vad jag sa.
Sen, rätt ner. Helt tomt.
Sen glad en stund.
Jag känner verkligen för att skära. Jag har inget hemma så jag kan inte men ändå. Känslan är så stark. Känslan av att skära sönder, se alla nerver och senor. Skära sönder dom. Allt blod. Känslan i den stunden går inte att beskriva.
Efteråt är det ju inte lika skoj.
Jag måste sluta skära mig.
Men hur ska jag få bort ångesten? Ensamheten som gnager, handen som klämmer in sina naglar i hjärtat. Klumpen i halsen. Magen som bara värker och värker. Rastlösheten. Meningslösheten.
Vad ska jag göra? Ta bort det. snälla.
2 kommentarer:
Du får inte skada dig, det hjälper för stunden, och jag förstår det med ensamheten, det är jobbigt emellanåt, men man behöver ensamhet med, man ska inte bli för beroende av människor.
Jag älskar dig och vill ditt bästa! Ta en dag i taget! Puss
Jag förstår känslan, Den skräckblandade förtjusningen är allt bara är en stor gapande mun.
Förlåt, nu blev jag triggande ist.
KRAM
Skicka en kommentar