Jag har inte skrivit så mycket på ett tag.
Det är för att min hjärna inte fungerar som den ska just nu. Mår inte bra för fem öre.
Ingenting funkar.
Destruktiva tankar. Su-tankar. På detta har jag också fått en förkyldning. Typiskt.
Har dessutom fått min mens och trodde måendet skulle bli bättre av det. Men nej.
Har städat lägenheten. Hängt upp de nya gardinerna . Duschat. Skrubbat hela kroppen noga, skrubba bort äckelkänslan.
Nu är jag trött. Så förbannat trött. Vill slippa tänka. Slippa känna.
I morgon måste jag ringa Ssk och kp på dsv. Svarade aldrig förra veckan när dom ringde.
Jag orkar inte. Jag orkar inte prata. Säga hur förbannat dåligt jag mår. Jag vet hur det blir. Dom berömmer mig för att jag inte skurit mig, trots att jag berättar om andra destruktiva saker jag gjort.
Säger att snart ska jag få hjälp på Öpv här i Sävedalen. Håll ut.
Mm.. visst. Kämpa på så löser sig allt!
Ja, men när man känner sig så trött, att man inte längre orkar. Inte orkar kämpa.
Går runt som om jag vore i en bubbla. Jag ler, skrattar och är glad. Jag tar inga överdoser eller skär mig.
Men inuti så gör jag det om och om igen. Hela tiden hugger jag rakbladet mot mina armar. Hela tiden tar jag överdoser.
I mina tankar , mina känslor.
Känner mig så dålig. Så jävla värdelös. Duger inte till någonting. Kan ingenting. Har inte kommit någonstans i livet. Äcklig. Tjock. Kan inte ens fixa maten.
Deppigt inlägg?
Ja.
Kämpa på Lina! Ge inte upp!
Eller hur?
Ah, om det ändå vore så enkelt.
Ja, men det är det!
Nej, idiot. Det är inte så enkelt.
1 kommentar:
Lina, det gör ont att läsa vad du skriver för jag förstår exakt vad du menar. Det gör lika jävla ont i en fortfarande, även fast man inte skär sig längre. Är det allt som räknas? Att man inte skär sig? Om så är fallet så är det riktigt fucked up.
Självklart ska man berömmas för att inte skada sig själv, men som du själv säger och de flesta som vet något om "våra problem" så finns det många andra sätt att skada sig själv på, men som kanske inte syns lika tydligt som sår på armarna. Jag skär mig inte heller längre, jag har inte skurit mig på över två år, men det gör inte mig till skadefri och det betyder absolut inte att jag mår bättre.
Tvärtom så kan jag ibland känna att "fan, jag skulle njutit den tiden för det blir fan bara värre och värre", men det är lätt att vara efterklok och det är väldigt lätt för de andra som står vid sidan av och iakttar att säga "stå ut" "kämpa vidare, du klarar det här" etc etc... För de lever inte i känslan!
Jag skär mig som sagt inte längre, och känner faktiskt att jag aldrig mer kommer göra det. Det betyder inte att jag mår bättre. Jag kan må så jävla skit och isolera mig själv pga all jävla ångest och visst, jag skär mig inte, men jag känner mig dock inte levande. Jag har, som du själv säkert också gjort, gett upp hundra gånger om men som tur är så kommer man alltid upp igen! ÄVEN om varenda svacka känns som den jobbigaste och den som kommer ta död på en.
Jag älskar dig med, och kommer finnas för dig tills jag dör och den dagen jag flyger upp i himlen så kommer jag ändå alltid att finnas med dig. Du är en underbar, vacker, smart och helt enkelt världsbäst tjej! Jag vet att det är svårt att suga till sig komplimanger, jag har jättesvårt att ta in komplimanger för jag tror aldrig på att det är sant. Men Lina, det ÄR sant! Sug till dig! Du finns och jag är så glad över dig Lina, underbara, underbara DU! <3<3<3<3
Skicka en kommentar