plopp

Jag märker hur lätt jag dras ner i ångesten. Det räcker att jag hör ordet ångest så kan jag få det.

Jag kände eller känner nu hur jag börjar tappa meningen, meningen med allt det här. Jag hade ju ett svar innan. Men det är suddigt nu. Jag fösöker hänga kvar. Jag vet ju att det finns där annars hade jag ju inte varit där dom andra dagarna. När jag gick in igenom min dörr imorse när jag kom hem från dsv så tänkte jag varför?

Varför ska jag fortsätta kämpa? Även om jag mår bra? Varför ska jag leva även om jag lever bra? Varför ska jag leva även om dom bra dagarna överväger de dåliga?
Varför?


Jag tänker mycket nu. Konstiga saker ploppar upp i huvudet på mig.